Farmor lärde Solveig Stenroos att väva när hon var liten. Senare utbildade hon sig till vävinstruktör. Det blev aldrig hennes yrke, men nu har hon vävkurs på fritiden. JHL-medlemmen Stenroos jobbar som aktivitshandledare för äldre på Raseborgs stad.
Jag är en sådan som alltid håller på med något. När vi åker bil och min man kör tar jag med stickningen och börjar sticka. För ett par år sedan bad Raseborgs kulturinstitut om respons på sitt kursinnehåll och jag meddelade att jag skulle kunna bli lärare i stickning. När de hörde vad har jag har för utbildning erbjöd de fyra vävkurser. Jag tog de två som går i Ekenäs.
Min farmor lärde mig att sticka när jag var liten. Jag kunde sticka redan när jag var fem, sex år. I skolan var jag alltid först färdig och fick en massa extra uppgifter. Min farmor hade också en vävstol i sin storstuga. På den lärde jag mig väva. För en tid sedan hade min pappa städat på vinden och ringde och frågade om en sak han hittat kunde vara min – det var den första mattan jag vävt!
Jag var mest intresserad av sömnad och ville bli lärare i sömnad, men den enda utbildningen på svenska var till vävinstruktör.
Jag har sytt i alla tider. Jag sydde kläder till min docka med långa stygn på symaskinen. Mamma lät mig bara vända på hjulet. Hon tyckte det var för farligt att använda pedalen. Jag var mest intresserad av sömnad och ville bli lärare i sömnad, men den enda utbildningen på svenska var till vävinstruktör.
När jag jobbade som aktiverare på Mjölbolsta hjälpte jag de äldre att väva bland annat bordslöpare av poppana (snedskuret band). I dagverksamheten där jag nu jobbar sysslar vi också med handarbete, men det finns inte plats för en vävstol så det blir stickning och sånt.
Jag har vävkurs en eftermiddag och en kväll i veckan. Många av mina elever är äldre som gått på kursen i åratal, men det finns också kvinnor i 30-årsåldern. Det är roligt med kontrasten till jobbet då kursdeltagarna är mycket piggare än de som kommer till dagverksamheten. Vävning är också bra träning: Man får använda huvudet, armarna och magmusklerna.
Det var väldigt fina borddukar de vävde i höstas, dem vill jag ha på utställning.
Eleverna bestämmer tillsammans vad de vill göra, och sedan läggs ränningen upp på vävstolen. De får i tur och ordning väva sin matta eller pläd i samma ränning. De väver också borddukar och handdukar. Det var väldigt fina borddukar de vävde i höstas, dem vill jag ha på utställning. De tar inspiration från vävtidningar och böcker, och av varandra. De två kurserna hålls i samma lokal så de kan se vad den andra gruppen håller på med och vill göra samma sak.
Själv väver jag inte så mycket, jag bara undervisar. Jag visar och handleder, men det är inte direkta föreläsningar eftersom de är på så olika nivå. Jag hjälper dem att räkna ut hur bred ränningen ska vara för att mönstret ska vara lika nära kanten på båda sidor. Det gör vi tillsammans så de får se hur man gör. Men priser på garn och material brukar jag räkna hemma.
Jag tycker det är roligt när det finns så väldigt kreativa människor och samtidigt upprätthåller jag mina egna kunskaper. Visst har jag funderat på att bli hantverkare, men det går inte att leva på.
Hur blev du aktivitetshandledare?
När jag var projektsekreterare på Folkhälsan i Ekenäs på 1990-talet hade vi kvartersklubbar för de äldre. Senare fick jag jobb som aktiverare på Folkhälsans långvård i Mjölbolsta. Raseborgs stad tog över långvården 2012 och ett par år senare började jag på stadens dagverksamhet för äldre.
Vad inspirerar dig i jobbet?
De äldre är sådana personligheter. De har lärt mig en massa saker om det förgångna, till exempel förbudslagen som upphävdes 1932, om hur man skulle göra för att komma in på Seminarieskolan (lärarskolan) och var man kunde låna pengar för sina studier. Det är relationerna jag tycker om och att kunna hjälpa de äldre.
Vad gör du för att orka bättre i jobbet?
Jag sjunger i kör, och jag brukar gå ut i skogen när det är ljust. Jag plockar bär och svamp. I andra ändan av vår gata kommer man direkt ut i skidspåret.
